Vägar att vandra, besluten man tar. Del 2/2

Kommentera
...Efter min natt med den frysta torsken så vaknade jag upp av min halvnakna kompis i sina turkosa foppa-tofflor. Hahaha, det är så himla roligt att du har dessa foppa-tofflor. Detta har varit standard sedan ungefär tre veckor tillbaka, jag älskar dig min vän! Vi tittade trött på varandra och bara ja, nu var det ny dag. 
 
Bild 1 Min kära vän, du gör livet så mycket enklare för mig. 
 
Jag och EA pratade näst intill hela dagen för att undersöka hans kurser, kommer det att gå? Kan vi flytta till boden? Vill vi flytta dit? Det är inte ens enklare sagt än gjort. Om det känns såhär, ska vi verkligen göra det då?  Den naiva jag säger: GO FOR IT! Det  blir ju skitroligt, en utflykt, en resa utöver det vanliga och en tjänst jag  i minst 4 år tänkt att jag skulle vilja ha, fast civil. Tillgivenheten och tryggheten i mig säger: Kom igen, Boden? Du har det ju asbra i Kalmar, du trivs ju där och EA måste plugga klart innan ni flyttar på er.
Vad ska man lyssna på? 
 
Onsdagen kommer och klockan är strax innan nio och jag har inte hört något från vikarietjänsten. Jag ringer och får inget svar. Jag får en klump i magen, jag var redo att förhandla ner löneanspråket om så var fallet och ta jobbet. Innan elva så ringer jag igen, inget svar. Jag kollar upp mailen och där har jag fått det mest alldagliga mailet om att jag inte fått tjänsten. Ett sånt mail man brukar få om man inte ens kommit till intervju. Jag förstod ingenting. Jag fick panik igen, varför var jag så ärlig. Inlåst i damernas omklädningsrum satt jag och grät, ska jag flytta till Boden ensam nu då? EA sökte åter igen upp information om hans kurser, det var minst sagt komplicerat. På eftermiddagen ringde styrelsen från regionlabbet, jag kunde få möjlighet att arbeta där mer då nuvarande ansvarig för labbet måste återgå till sin tidigare tjänst. Allt kanske löser sig.
 
Själv tycker jag att det var otroligt sorgligt att rektorn på skolan inte kunde ta samtalet med mig per telefon eller ringde upp efter första gången jag ringde. Jag hade ju blivit erbjuden tjänsten. Kommunikationen verkar inte ha fungerat väl i vilket fall, kanske var det tur att det inte blev någon tjänstgöring där.
 
EA ställde upp de krav vi hade kommit överrens om när jag tog beslutet att åka upp till Boden på intervju: (I) Han skulle kunna ta ut eamen om ett år, (II) jag ska inneha en civil tjänst (ej tidsbegränsad soldattjänst) och (III) lönen ska vara skälig. Inga av kraven uppfylldes, jag måste tacka nej. Det var otroligt tråkigt att ge beskedet till arbetsgivaren på idrottsenheten, hon bemötte mig dock väldigt bra och jag känner att dörrarna fortfarande är öppna till senare tillfälle. 
 
Arbetsplatsen på berga för 2:a amfibiebataljonen är dock fantastisk, mycket (nästa allt) på grund av mina chefer där. I denna härva så stöttar dom på ett fantastiskt sätt, genom att lyssna och försöka komma med råd. Jag fick boka ett möte med HR-specialist för ett introduktionsmöte till Livs- och karriärcoaching. Dessutom har jag fått möjligheten att fortsätta vara aktiverad till och med nyår, då jag måste snurra detta ekorrhjul än en gång till. Men under tiden kanske jag får mer perspektiv och förståelse för var jag bör vara, trivas och göra ett ordentligt jobb.
 
 

Så nu hoppas jag påbörja coachingen så snart som möjligt så jag hittar mig själv lite mer och inte behöver köra på allt hela tiden. Tills dess blir det pendlig upp till Stockholm, vi ska förhoppningsvis bli med bil och jag knatar vidare på min väg som börjar smalna av till min alldeles egna upptrampade stig.