Året började med en flytt, äntligen fick vi en lägenhet att dela på tillsammans. Det har gått så himla bra, även fast vi känner att vi drar oss mot landet, ett hus hade varit drömmen…Självklart var det mycket studier också men väl motiverat, snart var det dax för examen.

 

Jag lärde mig mer om entreprenörskap och det var en kurs jag länge väntat på och som verkligen höll måttet, känns som en guldklimp i min resväska. Tillslut tog jag min efterlängtade kandidatexamen i idrottsvetenskap, så otroligt fantastiskt! Så mycket jag lärt mig och insett att jag vill lära mig.

 

Mycket tid har spenderats i överskog hos min kära mamma och Glen, som ett alldeles fantastisk landställe, fast bättre. Många utflykter har det blivit, tack EA för att du är lika äventyrslysten som mig.

Därtill kvalade jag åter igen till SM i tyngdlyftning, jag började trilskas med skador men kunde ändå genomföra tävlingen. Jag lyckades även rycka min egen kroppsvikt under en tävling, superkul! Bilden på mig är tagen av deca text & bild.

 

Regionlabbet tog sig på en nystart vilken var superkul att vara med på! Fler arbeten som jag varit delaktig i är även för Linnéuniversitetet där jag drivit projektet för enalumniundersökning samt assisterat i friluftslivskurser, det har gjort att jag växt en hel del och fått med mig användbara erfarenheter.

 

Jag har även såklart haft en fot med i vårt kära försvar,  till hösten blev det ännu mer av detta, men med mer ansvar, även det väldigt utvecklande. Jag trodde till och med ett tag att vi skulle förflytta oss upp till Boden, men så blev det inte som ni säkert redan vet. Alla turer upp till Stockholm har dock gjort att jag kunnat träffa min familj och kära vänner mycket mer!

 

Via Eleiko education skaffade jag mig licens som personlig tränare och styrketränare, ett ypperligt tillfälle att använda min teoretiska kunskap ihop med det praktiska. Ännu en gång stod jag ödmjuk till att jag alltid kommer ha något att lära mig. Träningslägret jag och Markus anordnade för Södra götalands tyngdlyftningsförbund fungerade ypperligt och det kändes superroligt att arrangera med tanke på allt jag sugit åt mig under entid.

 

När jag blickar tillbaka så inser jag vad sjuinihelsike mycket jag gått igenom, att jag verkligen måste ta den tid jag tar nu att reflektera, precis som jag påbörjat med karriär-coachningen jag gått igenom. Varför gör jag detta och vad vill jag?

Något jag är definitivt säker på är att jag gör sådant jag tycker är roligt, utmanande och utvecklande. Allt behöver inte alltid vara så himla solklart, låt mig själv må bra bara.

 

 

Min resumé av 2017

Allmänt Kommentera
 
 
 

Året började med en flytt, äntligen fick vi en lägenhet att dela på tillsammans. Det har gått så himla bra, även fast vi känner att vi drar oss mot landet, ett hus hade varit drömmen…Självklart var det mycket studier också men väl motiverat, snart var det dax för examen.

 

Jag lärde mig mer om entreprenörskap och det var en kurs jag länge väntat på och som verkligen höll måttet, känns som en guldklimp i min resväska. Tillslut tog jag min efterlängtade kandidatexamen i idrottsvetenskap, så otroligt fantastiskt! Så mycket jag lärt mig och insett att jag vill lära mig.

 

Mycket tid har spenderats i överskog hos min kära mamma och Glen, som ett alldeles fantastisk landställe, fast bättre. Många utflykter har det blivit, tack EA för att du är lika äventyrslysten som mig.

Därtill kvalade jag åter igen till SM i tyngdlyftning, jag började trilskas med skador men kunde ändå genomföra tävlingen. Jag lyckades även rycka min egen kroppsvikt under en tävling, superkul! Bilden på mig är tagen av deca text & bild.

 

Regionlabbet tog sig på en nystart vilken var superkul att vara med på! Fler arbeten som jag varit delaktig i är även för Linnéuniversitetet där jag drivit projektet för enalumniundersökning samt assisterat i friluftslivskurser, det har gjort att jag växt en hel del och fått med mig användbara erfarenheter.

 

Jag har även såklart haft en fot med i vårt kära försvar,  till hösten blev det ännu mer av detta, men med mer ansvar, även det väldigt utvecklande. Jag trodde till och med ett tag att vi skulle förflytta oss upp till Boden, men så blev det inte som ni säkert redan vet. Alla turer upp till Stockholm har dock gjort att jag kunnat träffa min familj och kära vänner mycket mer!

 

Via Eleiko education skaffade jag mig licens som personlig tränare och styrketränare, ett ypperligt tillfälle att använda min teoretiska kunskap ihop med det praktiska. Ännu en gång stod jag ödmjuk till att jag alltid kommer ha något att lära mig. Träningslägret jag och Markus anordnade för Södra götalands tyngdlyftningsförbund fungerade ypperligt och det kändes superroligt att arrangera med tanke på allt jag sugit åt mig under entid.

 

När jag blickar tillbaka så inser jag vad sjuinihelsike mycket jag gått igenom, att jag verkligen måste ta den tid jag tar nu att reflektera, precis som jag påbörjat med karriär-coachningen jag gått igenom. Varför gör jag detta och vad vill jag?

Något jag är definitivt säker på är att jag gör sådant jag tycker är roligt, utmanande och utvecklande. Allt behöver inte alltid vara så himla solklart, låt mig själv må bra bara.

 

 

VI KOMMA TILL UTANSJÖ TILL JULEN!
 
Jag vet inte hur många gånger jag ringde upp till mamma och frågade om snön låg kvar under den veckan innan vi åkte upp. Snö är det jag vill ha under vintern, minst en gång. Annars blir det som fel i årstiderna i kroppen. Då är det som att det är sådär mellanljummet året om utan ombyten, som att alltid gå runt med morgonrocken dag ut och dag in utan att byta kläder, tillslut vet man inte vilken dag det är. Eller som att äta ouppvärmd dygnsstat under en övning (helst någon man inte är sådär jätteförtjust i, som tuna pasta...), det funkar men man går runt lite sådär småmissnöjd varje gång det ätits. Nej, nej, nej, avbryt! Jag vill ha snö i min årscykel.
Och snö blev det! Alltså jisses, vi blev insnöade kan man säga. Fantastiskt.
Innan norrland bjöd på vinterskrud var vi också hos min pappa och firade med syskon med respektive och barn!
Jag låter bilderna få tala sitt.

Rekade julmarknad i gamla stan och käkade, mysigt att få turista i stan!
 
SötLucas med Ugglan jag virkade till honom.
 
 
Skoterkörande blev det å! 
 
 
 
 
Sen hann vi dra o pimpla innan det blev alldeles för mycket snöande.
 
EA vågade inte gå ut längre på isen så han fick sitta i skuggan medan jag satte mig i solen, han som är dumfeg lr jag som är våghalsig?
 
Fåglarna ska ju ha sitt, massor av blåmesar och talgoxar! Denna blåmes posade lite med ansiktet mot mig.
 
 
Glen, den sköningen. Sprang upp och ner i backen med skyveln innan vi skulle åka. Vilken klippa, du ville väl inte att vi skulle bli kvar där, hehe. Men med en gamal s80 och 195' däck kommer vi upp för vilken backe som helst, vill jag tro i alla fall.
 
Nu är det snart dax för ett nytt år, som jag vill ska gå åt det givmilda och målinriktade hållet. Jag ska våga göra fel, ta emot hjälp och leva mitt liv. 

Ett år utan snö är som att äta ouppvärmd dygnsstat.

Allmänt Kommentera
VI KOMMA TILL UTANSJÖ TILL JULEN!
 
Jag vet inte hur många gånger jag ringde upp till mamma och frågade om snön låg kvar under den veckan innan vi åkte upp. Snö är det jag vill ha under vintern, minst en gång. Annars blir det som fel i årstiderna i kroppen. Då är det som att det är sådär mellanljummet året om utan ombyten, som att alltid gå runt med morgonrocken dag ut och dag in utan att byta kläder, tillslut vet man inte vilken dag det är. Eller som att äta ouppvärmd dygnsstat under en övning (helst någon man inte är sådär jätteförtjust i, som tuna pasta...), det funkar men man går runt lite sådär småmissnöjd varje gång det ätits. Nej, nej, nej, avbryt! Jag vill ha snö i min årscykel.
Och snö blev det! Alltså jisses, vi blev insnöade kan man säga. Fantastiskt.
Innan norrland bjöd på vinterskrud var vi också hos min pappa och firade med syskon med respektive och barn!
Jag låter bilderna få tala sitt.

Rekade julmarknad i gamla stan och käkade, mysigt att få turista i stan!
 
SötLucas med Ugglan jag virkade till honom.
 
 
Skoterkörande blev det å! 
 
 
 
 
Sen hann vi dra o pimpla innan det blev alldeles för mycket snöande.
 
EA vågade inte gå ut längre på isen så han fick sitta i skuggan medan jag satte mig i solen, han som är dumfeg lr jag som är våghalsig?
 
Fåglarna ska ju ha sitt, massor av blåmesar och talgoxar! Denna blåmes posade lite med ansiktet mot mig.
 
 
Glen, den sköningen. Sprang upp och ner i backen med skyveln innan vi skulle åka. Vilken klippa, du ville väl inte att vi skulle bli kvar där, hehe. Men med en gamal s80 och 195' däck kommer vi upp för vilken backe som helst, vill jag tro i alla fall.
 
Nu är det snart dax för ett nytt år, som jag vill ska gå åt det givmilda och målinriktade hållet. Jag ska våga göra fel, ta emot hjälp och leva mitt liv. 
...Efter min natt med den frysta torsken så vaknade jag upp av min halvnakna kompis i sina turkosa foppa-tofflor. Hahaha, det är så himla roligt att du har dessa foppa-tofflor. Detta har varit standard sedan ungefär tre veckor tillbaka, jag älskar dig min vän! Vi tittade trött på varandra och bara ja, nu var det ny dag. 
 
Bild 1 Min kära vän, du gör livet så mycket enklare för mig. 
 
Jag och EA pratade näst intill hela dagen för att undersöka hans kurser, kommer det att gå? Kan vi flytta till boden? Vill vi flytta dit? Det är inte ens enklare sagt än gjort. Om det känns såhär, ska vi verkligen göra det då?  Den naiva jag säger: GO FOR IT! Det  blir ju skitroligt, en utflykt, en resa utöver det vanliga och en tjänst jag  i minst 4 år tänkt att jag skulle vilja ha, fast civil. Tillgivenheten och tryggheten i mig säger: Kom igen, Boden? Du har det ju asbra i Kalmar, du trivs ju där och EA måste plugga klart innan ni flyttar på er.
Vad ska man lyssna på? 
 
Onsdagen kommer och klockan är strax innan nio och jag har inte hört något från vikarietjänsten. Jag ringer och får inget svar. Jag får en klump i magen, jag var redo att förhandla ner löneanspråket om så var fallet och ta jobbet. Innan elva så ringer jag igen, inget svar. Jag kollar upp mailen och där har jag fått det mest alldagliga mailet om att jag inte fått tjänsten. Ett sånt mail man brukar få om man inte ens kommit till intervju. Jag förstod ingenting. Jag fick panik igen, varför var jag så ärlig. Inlåst i damernas omklädningsrum satt jag och grät, ska jag flytta till Boden ensam nu då? EA sökte åter igen upp information om hans kurser, det var minst sagt komplicerat. På eftermiddagen ringde styrelsen från regionlabbet, jag kunde få möjlighet att arbeta där mer då nuvarande ansvarig för labbet måste återgå till sin tidigare tjänst. Allt kanske löser sig.
 
Själv tycker jag att det var otroligt sorgligt att rektorn på skolan inte kunde ta samtalet med mig per telefon eller ringde upp efter första gången jag ringde. Jag hade ju blivit erbjuden tjänsten. Kommunikationen verkar inte ha fungerat väl i vilket fall, kanske var det tur att det inte blev någon tjänstgöring där.
 
EA ställde upp de krav vi hade kommit överrens om när jag tog beslutet att åka upp till Boden på intervju: (I) Han skulle kunna ta ut eamen om ett år, (II) jag ska inneha en civil tjänst (ej tidsbegränsad soldattjänst) och (III) lönen ska vara skälig. Inga av kraven uppfylldes, jag måste tacka nej. Det var otroligt tråkigt att ge beskedet till arbetsgivaren på idrottsenheten, hon bemötte mig dock väldigt bra och jag känner att dörrarna fortfarande är öppna till senare tillfälle. 
 
Arbetsplatsen på berga för 2:a amfibiebataljonen är dock fantastisk, mycket (nästa allt) på grund av mina chefer där. I denna härva så stöttar dom på ett fantastiskt sätt, genom att lyssna och försöka komma med råd. Jag fick boka ett möte med HR-specialist för ett introduktionsmöte till Livs- och karriärcoaching. Dessutom har jag fått möjligheten att fortsätta vara aktiverad till och med nyår, då jag måste snurra detta ekorrhjul än en gång till. Men under tiden kanske jag får mer perspektiv och förståelse för var jag bör vara, trivas och göra ett ordentligt jobb.
 
 

Så nu hoppas jag påbörja coachingen så snart som möjligt så jag hittar mig själv lite mer och inte behöver köra på allt hela tiden. Tills dess blir det pendlig upp till Stockholm, vi ska förhoppningsvis bli med bil och jag knatar vidare på min väg som börjar smalna av till min alldeles egna upptrampade stig.
 
 
 
 
 
 
 

Vägar att vandra, besluten man tar. Del 2/2

Allmänt En kommentar
...Efter min natt med den frysta torsken så vaknade jag upp av min halvnakna kompis i sina turkosa foppa-tofflor. Hahaha, det är så himla roligt att du har dessa foppa-tofflor. Detta har varit standard sedan ungefär tre veckor tillbaka, jag älskar dig min vän! Vi tittade trött på varandra och bara ja, nu var det ny dag. 
 
Bild 1 Min kära vän, du gör livet så mycket enklare för mig. 
 
Jag och EA pratade näst intill hela dagen för att undersöka hans kurser, kommer det att gå? Kan vi flytta till boden? Vill vi flytta dit? Det är inte ens enklare sagt än gjort. Om det känns såhär, ska vi verkligen göra det då?  Den naiva jag säger: GO FOR IT! Det  blir ju skitroligt, en utflykt, en resa utöver det vanliga och en tjänst jag  i minst 4 år tänkt att jag skulle vilja ha, fast civil. Tillgivenheten och tryggheten i mig säger: Kom igen, Boden? Du har det ju asbra i Kalmar, du trivs ju där och EA måste plugga klart innan ni flyttar på er.
Vad ska man lyssna på? 
 
Onsdagen kommer och klockan är strax innan nio och jag har inte hört något från vikarietjänsten. Jag ringer och får inget svar. Jag får en klump i magen, jag var redo att förhandla ner löneanspråket om så var fallet och ta jobbet. Innan elva så ringer jag igen, inget svar. Jag kollar upp mailen och där har jag fått det mest alldagliga mailet om att jag inte fått tjänsten. Ett sånt mail man brukar få om man inte ens kommit till intervju. Jag förstod ingenting. Jag fick panik igen, varför var jag så ärlig. Inlåst i damernas omklädningsrum satt jag och grät, ska jag flytta till Boden ensam nu då? EA sökte åter igen upp information om hans kurser, det var minst sagt komplicerat. På eftermiddagen ringde styrelsen från regionlabbet, jag kunde få möjlighet att arbeta där mer då nuvarande ansvarig för labbet måste återgå till sin tidigare tjänst. Allt kanske löser sig.
 
Själv tycker jag att det var otroligt sorgligt att rektorn på skolan inte kunde ta samtalet med mig per telefon eller ringde upp efter första gången jag ringde. Jag hade ju blivit erbjuden tjänsten. Kommunikationen verkar inte ha fungerat väl i vilket fall, kanske var det tur att det inte blev någon tjänstgöring där.
 
EA ställde upp de krav vi hade kommit överrens om när jag tog beslutet att åka upp till Boden på intervju: (I) Han skulle kunna ta ut eamen om ett år, (II) jag ska inneha en civil tjänst (ej tidsbegränsad soldattjänst) och (III) lönen ska vara skälig. Inga av kraven uppfylldes, jag måste tacka nej. Det var otroligt tråkigt att ge beskedet till arbetsgivaren på idrottsenheten, hon bemötte mig dock väldigt bra och jag känner att dörrarna fortfarande är öppna till senare tillfälle. 
 
Arbetsplatsen på berga för 2:a amfibiebataljonen är dock fantastisk, mycket (nästa allt) på grund av mina chefer där. I denna härva så stöttar dom på ett fantastiskt sätt, genom att lyssna och försöka komma med råd. Jag fick boka ett möte med HR-specialist för ett introduktionsmöte till Livs- och karriärcoaching. Dessutom har jag fått möjligheten att fortsätta vara aktiverad till och med nyår, då jag måste snurra detta ekorrhjul än en gång till. Men under tiden kanske jag får mer perspektiv och förståelse för var jag bör vara, trivas och göra ett ordentligt jobb.
 
 

Så nu hoppas jag påbörja coachingen så snart som möjligt så jag hittar mig själv lite mer och inte behöver köra på allt hela tiden. Tills dess blir det pendlig upp till Stockholm, vi ska förhoppningsvis bli med bil och jag knatar vidare på min väg som börjar smalna av till min alldeles egna upptrampade stig.