Nu är det helg igen och jag sitter och tänker tillbaka på förra helgen. Så himla underbart häng i skogen och med när och kära! Vi slog till med en kräftskiva och svampplockning och allting kändes så himla ledigt. Vi gick ut när det slutade regna, stannade ute och plockade svamp medans det öste ner för att vi visste att när vi kommer in kan vi tända en brasa och mysa i värmen. Det är underbart att bli blöt! Vi traskade i lera och jag älskade stövlarna för att de var så himla vattentäta (brukar ju alltid ha kängor, så stövlar är ju kung när jag jämför). 
 
 
 
 
Tidig morgon och vi drog genast ut för att jaga med svampögonen. Glen är ju storsvampöga och jag är lillsvampöga. EA är snart kvalificerad svampöga han å ;p.
 
Älskar morgonljuset! En vy med denna morgonsol mitt i mitt sovrumsfönster skulle göra det så himla mycket enklare att kliva upp varje morgon.
 
 Jaktsäsong = så färgglatt som möjligt så folk inte tror man är en älg, hehe.
 
Första stället leverade något i alla fall! Jag äter ju faktiskt inte svamp, men jag älskar att plocka och ge bort!
 
 Nästa ställe levererade desto mer!
 
 
All respekt till stövlarna!! 
 
Kräftskiva i bagarstugan "bagars". Så himla mysigt! Äntligen!
 
Vi hade premiär för bagars genom att baka pizza i den gamla vedugnen som precis renoverats klart, magiskt.
 
Lill-Doris fastnade tillslut på en bild, lite suspekt min dock.
 
 
Finaste sjöarna runtomkring, så rofyllt och tyst!
 
 
 
 
 
 
Friheeeeet! EA och änderna.
 
 
Överskog, vilket ställe. Jag är så glad över att jag kan hälsa på dig mamma och Glen, att ni rår om detta ställe för jag förstår att det är mycket jobb. Jag hade så gärnat velat vara i trakterna mer, men nu har det ändå blivit 3 gånger i år med fantastiska årstider. Det tackar jag SÅ mycket för.
 

Kärlek till skogen och Överskog

Allmänt Kommentera
Nu är det helg igen och jag sitter och tänker tillbaka på förra helgen. Så himla underbart häng i skogen och med när och kära! Vi slog till med en kräftskiva och svampplockning och allting kändes så himla ledigt. Vi gick ut när det slutade regna, stannade ute och plockade svamp medans det öste ner för att vi visste att när vi kommer in kan vi tända en brasa och mysa i värmen. Det är underbart att bli blöt! Vi traskade i lera och jag älskade stövlarna för att de var så himla vattentäta (brukar ju alltid ha kängor, så stövlar är ju kung när jag jämför). 
 
 
 
 
Tidig morgon och vi drog genast ut för att jaga med svampögonen. Glen är ju storsvampöga och jag är lillsvampöga. EA är snart kvalificerad svampöga han å ;p.
 
Älskar morgonljuset! En vy med denna morgonsol mitt i mitt sovrumsfönster skulle göra det så himla mycket enklare att kliva upp varje morgon.
 
 Jaktsäsong = så färgglatt som möjligt så folk inte tror man är en älg, hehe.
 
Första stället leverade något i alla fall! Jag äter ju faktiskt inte svamp, men jag älskar att plocka och ge bort!
 
 Nästa ställe levererade desto mer!
 
 
All respekt till stövlarna!! 
 
Kräftskiva i bagarstugan "bagars". Så himla mysigt! Äntligen!
 
Vi hade premiär för bagars genom att baka pizza i den gamla vedugnen som precis renoverats klart, magiskt.
 
Lill-Doris fastnade tillslut på en bild, lite suspekt min dock.
 
 
Finaste sjöarna runtomkring, så rofyllt och tyst!
 
 
 
 
 
 
Friheeeeet! EA och änderna.
 
 
Överskog, vilket ställe. Jag är så glad över att jag kan hälsa på dig mamma och Glen, att ni rår om detta ställe för jag förstår att det är mycket jobb. Jag hade så gärnat velat vara i trakterna mer, men nu har det ändå blivit 3 gånger i år med fantastiska årstider. Det tackar jag SÅ mycket för.
 

Så känns det verkligen mer än en gång om dagen. Jag är så självkritisk och kan jag inte se det jag gjort så är det som om jag inte gjort någonting. Jag berättade till Ea för några veckor sedan, när vi var ute i skogen, att när jag var yngre så var en av mina största rädslor att bli blind. När jag tänker efter nu så förstår jag, jag skulle ju aldrig åstadkomma någonting!

Jag är inte alls rädd för att bli blind längre.

Visst, jag är lite rädd för det, jag uppskattar väldigt mycket att jag fakiskt kan se. Men där och då var, och kanske det fortfarande är, en av mina största rädslor att bli helt förlamad. Då kan jag inte gå runt i skog och mark, inte skriva, inte lyfta tunga vikter, inte kommunicera med folk, inte sy, inte le. I alla fall inte utåt.

Jag älskar min rörelseapparat. Den är helt fantastisk! Även fast jag inte kan använda den till allt jag vill så kan jag använda den till mina mest basala behov. Det är jag väldigt tacksam över.

Nu är det ju så att jag faktiskt gjort en massa, i hela mitt liv, och allt syns inte här, inte på bilder eller någon annan yta. Det mesta är faktiskt bara hos mig, som en stor hemlig skatt. Jag vill, och önskar över hela mitt hjärta, att jag kan börja skissa på min skattkarta så att jag kan följa denna väg när jag går vilse. Jag tänker att det inte heller ska vara bara för mig utan för alla som behöver stöd och hjälp i den stora hopplösheten som jag känner just nu. Jag har känt det så många gånger förr men här sitter jag fortfarande och även om jag inte ler allt för ofta för tillfället så kan jag fortfarande, och det ska alla kunna!

 
[Bilden ovan]
Ett så fantastiskt träd. Det hade liksom förankrat sig fast i jorden ännu mer genom att falla, då grenarna förenade sig med marken och gräset. En fin metafor. I den ena halvan lever säkert hundratals, om inte tusentals av djur och växter på tack vare detta, den andra halvan lever vidare med nya löv. 

Rädslor som förändras över tid

Allmänt Kommentera

Så känns det verkligen mer än en gång om dagen. Jag är så självkritisk och kan jag inte se det jag gjort så är det som om jag inte gjort någonting. Jag berättade till Ea för några veckor sedan, när vi var ute i skogen, att när jag var yngre så var en av mina största rädslor att bli blind. När jag tänker efter nu så förstår jag, jag skulle ju aldrig åstadkomma någonting!

Jag är inte alls rädd för att bli blind längre.

Visst, jag är lite rädd för det, jag uppskattar väldigt mycket att jag fakiskt kan se. Men där och då var, och kanske det fortfarande är, en av mina största rädslor att bli helt förlamad. Då kan jag inte gå runt i skog och mark, inte skriva, inte lyfta tunga vikter, inte kommunicera med folk, inte sy, inte le. I alla fall inte utåt.

Jag älskar min rörelseapparat. Den är helt fantastisk! Även fast jag inte kan använda den till allt jag vill så kan jag använda den till mina mest basala behov. Det är jag väldigt tacksam över.

Nu är det ju så att jag faktiskt gjort en massa, i hela mitt liv, och allt syns inte här, inte på bilder eller någon annan yta. Det mesta är faktiskt bara hos mig, som en stor hemlig skatt. Jag vill, och önskar över hela mitt hjärta, att jag kan börja skissa på min skattkarta så att jag kan följa denna väg när jag går vilse. Jag tänker att det inte heller ska vara bara för mig utan för alla som behöver stöd och hjälp i den stora hopplösheten som jag känner just nu. Jag har känt det så många gånger förr men här sitter jag fortfarande och även om jag inte ler allt för ofta för tillfället så kan jag fortfarande, och det ska alla kunna!

 
[Bilden ovan]
Ett så fantastiskt träd. Det hade liksom förankrat sig fast i jorden ännu mer genom att falla, då grenarna förenade sig med marken och gräset. En fin metafor. I den ena halvan lever säkert hundratals, om inte tusentals av djur och växter på tack vare detta, den andra halvan lever vidare med nya löv. 
 
Det var på tiden. I minst två månader har det stått på min "att göra" lista: Kontrollera tillgodo -> ansök examen. Så ett evigt kontrollerande över att min tillgodoansökan godkänts har nu nått sitt slut! Jag blev "grön-markerad" i ladok idag, så nu kunde jag äntligen ansöka om min examen. En milstolpe, nu väntar jag på att den ska godkännas men sen har jag den. Tre år som gjort mig lite klokare, lite oklokare och lite mer nervös men samtidigt lite mer säkrare. Paradoxerna har introducerats på riktigt i mitt liv och jag vet att när jag föddes började en oändligt tid av att lära mig mer om att jag vet mindre. Att världen är föränderlig och jag är nästan säker på att den alltid kommer så vara, under tiden jag lever. 
Verkligen up to date, efter min och Ea:s Mountainbike-tur i helgen. I ett vindskydd, någonstans längs med kalmarsundsleden, solen skiner och vi tar ett lunch-break!
 

Äntligen sökt examen!

Allmänt Kommentera
 
Det var på tiden. I minst två månader har det stått på min "att göra" lista: Kontrollera tillgodo -> ansök examen. Så ett evigt kontrollerande över att min tillgodoansökan godkänts har nu nått sitt slut! Jag blev "grön-markerad" i ladok idag, så nu kunde jag äntligen ansöka om min examen. En milstolpe, nu väntar jag på att den ska godkännas men sen har jag den. Tre år som gjort mig lite klokare, lite oklokare och lite mer nervös men samtidigt lite mer säkrare. Paradoxerna har introducerats på riktigt i mitt liv och jag vet att när jag föddes började en oändligt tid av att lära mig mer om att jag vet mindre. Att världen är föränderlig och jag är nästan säker på att den alltid kommer så vara, under tiden jag lever. 
Verkligen up to date, efter min och Ea:s Mountainbike-tur i helgen. I ett vindskydd, någonstans längs med kalmarsundsleden, solen skiner och vi tar ett lunch-break!