Helt plötslig sken solen fram och jag kunde inte låta bli att stiga ut och in i solstrålarna. Jag börjar gå mot havet och plötsligt slår det mig. Hur fint Kalmar än är, att havet är på 15 min gångavstånd så spelar det ingen roll. Ragnarök kommer alltid ligga närmast mitt hjärta, med oslagbara klippor i söderläge där solen sken på mig tills jag hade filosoferat klart. Namnet i all ära, men om jordens undergång är lika fin så förstår jag varför mitt Ragnarök heter som det gör, den finaste platsen på jorden! 

Ragnarök

Allmänt Kommentera
Helt plötslig sken solen fram och jag kunde inte låta bli att stiga ut och in i solstrålarna. Jag börjar gå mot havet och plötsligt slår det mig. Hur fint Kalmar än är, att havet är på 15 min gångavstånd så spelar det ingen roll. Ragnarök kommer alltid ligga närmast mitt hjärta, med oslagbara klippor i söderläge där solen sken på mig tills jag hade filosoferat klart. Namnet i all ära, men om jordens undergång är lika fin så förstår jag varför mitt Ragnarök heter som det gör, den finaste platsen på jorden! 

Jag läste på en sida att skribenten hade fattat otycke för Kalmarbon. Han reagerade på deras obemötande, att de för oförmögna att säga hej. Jag tänkte bara äh, det är väl som att gå i Stockholm! Sedan när pappa, bror och jag flyttat upp alla nya saker i min lägenhet och vi går ner för att vinka av lillebror möter jag just en Kalmarbo. Vet ni vad hon gör? Hon hälsar gott och säger välkommen och bjuder genast hem mig till henne om det skulle vara något. Tack vänliga själ för att slå hål på någon annans vridna uppfattning, du gjorde mig väl välkommen! 
 

Nu rockar jag lokaltrafik mot IKEA!! Måste ha en bäddmadrass... 

Kalmarbo!

Allmänt Kommentera
Jag läste på en sida att skribenten hade fattat otycke för Kalmarbon. Han reagerade på deras obemötande, att de för oförmögna att säga hej. Jag tänkte bara äh, det är väl som att gå i Stockholm! Sedan när pappa, bror och jag flyttat upp alla nya saker i min lägenhet och vi går ner för att vinka av lillebror möter jag just en Kalmarbo. Vet ni vad hon gör? Hon hälsar gott och säger välkommen och bjuder genast hem mig till henne om det skulle vara något. Tack vänliga själ för att slå hål på någon annans vridna uppfattning, du gjorde mig väl välkommen! 
 

Nu rockar jag lokaltrafik mot IKEA!! Måste ha en bäddmadrass... 
Jag tror jag är rädd för att drömma. Alltså riktiga natt-drömmar har jag gott om, det är dedär vardagliga drömmarna (som jag faktiskt har) som inte får slå sig rot har jag märkt. Eller de har nog slagit sig rot sedan jag var 8 år eller något sådant men jag är påväg upp till toppen av äppelträdet och vill bli ett äpple. Min barndomsdröm liknar de flestas tror jag. Den klassiska volvo, villa, vovve eller något liknande. Men ju äldre jag blivit har jag insett att det man som så liten tyckte var så självklart och enkelt inte alls är det. Ingenting går ihop och jag kan inte ens hålla mig till ett jobb som jag trivs på. Jag virrar runt i fullkomlig oklarhet. Jag har inte ens en tanke med allt jag gör, jag bara kör och hoppas på att gör jag allt som jag bör så blir det rätt i slutändan. Men hur länge ska jag låta mig hålla på så? Jag har insett att jag är rädd för att tro på drömmarna jag har, jag ger dem inte den uppskattning de förtjänar för att jag är så otroligt rädd för att de ska krossas. Exakt som när ens barndomskärlek (som jag var totalt inriktad på att få dedär schysta v:na med) krossade min 8årings dröm. Jag ska börja våga drömma för jag har insett att det ger mig tusen gånger mer att ha dem och låta någon enstaka krossas än att inte ha några alls. Min dröm är att ta kandidatexamen i Idrottsvetenskap, min dröm är att Anton och jag ska kunna sätta mål i vårat förhållande, min dröm är att min familj alltid är så bäst som den är, min dröm är att jag ska bli hel i min fot och fler drömmar därtill. Som jag tror så går drömmar ofta i uppfyllelse och rötterna måste få näring för att äpple ska bli.

Att våga drömma.

Allmänt En kommentar
Jag tror jag är rädd för att drömma. Alltså riktiga natt-drömmar har jag gott om, det är dedär vardagliga drömmarna (som jag faktiskt har) som inte får slå sig rot har jag märkt. Eller de har nog slagit sig rot sedan jag var 8 år eller något sådant men jag är påväg upp till toppen av äppelträdet och vill bli ett äpple. Min barndomsdröm liknar de flestas tror jag. Den klassiska volvo, villa, vovve eller något liknande. Men ju äldre jag blivit har jag insett att det man som så liten tyckte var så självklart och enkelt inte alls är det. Ingenting går ihop och jag kan inte ens hålla mig till ett jobb som jag trivs på. Jag virrar runt i fullkomlig oklarhet. Jag har inte ens en tanke med allt jag gör, jag bara kör och hoppas på att gör jag allt som jag bör så blir det rätt i slutändan. Men hur länge ska jag låta mig hålla på så? Jag har insett att jag är rädd för att tro på drömmarna jag har, jag ger dem inte den uppskattning de förtjänar för att jag är så otroligt rädd för att de ska krossas. Exakt som när ens barndomskärlek (som jag var totalt inriktad på att få dedär schysta v:na med) krossade min 8årings dröm. Jag ska börja våga drömma för jag har insett att det ger mig tusen gånger mer att ha dem och låta någon enstaka krossas än att inte ha några alls. Min dröm är att ta kandidatexamen i Idrottsvetenskap, min dröm är att Anton och jag ska kunna sätta mål i vårat förhållande, min dröm är att min familj alltid är så bäst som den är, min dröm är att jag ska bli hel i min fot och fler drömmar därtill. Som jag tror så går drömmar ofta i uppfyllelse och rötterna måste få näring för att äpple ska bli.