...Efter min natt med den frysta torsken så vaknade jag upp av min halvnakna kompis i sina turkosa foppa-tofflor. Hahaha, det är så himla roligt att du har dessa foppa-tofflor. Detta har varit standard sedan ungefär tre veckor tillbaka, jag älskar dig min vän! Vi tittade trött på varandra och bara ja, nu var det ny dag. 
 
Bild 1 Min kära vän, du gör livet så mycket enklare för mig. 
 
Jag och EA pratade näst intill hela dagen för att undersöka hans kurser, kommer det att gå? Kan vi flytta till boden? Vill vi flytta dit? Det är inte ens enklare sagt än gjort. Om det känns såhär, ska vi verkligen göra det då?  Den naiva jag säger: GO FOR IT! Det  blir ju skitroligt, en utflykt, en resa utöver det vanliga och en tjänst jag  i minst 4 år tänkt att jag skulle vilja ha, fast civil. Tillgivenheten och tryggheten i mig säger: Kom igen, Boden? Du har det ju asbra i Kalmar, du trivs ju där och EA måste plugga klart innan ni flyttar på er.
Vad ska man lyssna på? 
 
Onsdagen kommer och klockan är strax innan nio och jag har inte hört något från vikarietjänsten. Jag ringer och får inget svar. Jag får en klump i magen, jag var redo att förhandla ner löneanspråket om så var fallet och ta jobbet. Innan elva så ringer jag igen, inget svar. Jag kollar upp mailen och där har jag fått det mest alldagliga mailet om att jag inte fått tjänsten. Ett sånt mail man brukar få om man inte ens kommit till intervju. Jag förstod ingenting. Jag fick panik igen, varför var jag så ärlig. Inlåst i damernas omklädningsrum satt jag och grät, ska jag flytta till Boden ensam nu då? EA sökte åter igen upp information om hans kurser, det var minst sagt komplicerat. På eftermiddagen ringde styrelsen från regionlabbet, jag kunde få möjlighet att arbeta där mer då nuvarande ansvarig för labbet måste återgå till sin tidigare tjänst. Allt kanske löser sig.
 
Själv tycker jag att det var otroligt sorgligt att rektorn på skolan inte kunde ta samtalet med mig per telefon eller ringde upp efter första gången jag ringde. Jag hade ju blivit erbjuden tjänsten. Kommunikationen verkar inte ha fungerat väl i vilket fall, kanske var det tur att det inte blev någon tjänstgöring där.
 
EA ställde upp de krav vi hade kommit överrens om när jag tog beslutet att åka upp till Boden på intervju: (I) Han skulle kunna ta ut eamen om ett år, (II) jag ska inneha en civil tjänst (ej tidsbegränsad soldattjänst) och (III) lönen ska vara skälig. Inga av kraven uppfylldes, jag måste tacka nej. Det var otroligt tråkigt att ge beskedet till arbetsgivaren på idrottsenheten, hon bemötte mig dock väldigt bra och jag känner att dörrarna fortfarande är öppna till senare tillfälle. 
 
Arbetsplatsen på berga för 2:a amfibiebataljonen är dock fantastisk, mycket (nästa allt) på grund av mina chefer där. I denna härva så stöttar dom på ett fantastiskt sätt, genom att lyssna och försöka komma med råd. Jag fick boka ett möte med HR-specialist för ett introduktionsmöte till Livs- och karriärcoaching. Dessutom har jag fått möjligheten att fortsätta vara aktiverad till och med nyår, då jag måste snurra detta ekorrhjul än en gång till. Men under tiden kanske jag får mer perspektiv och förståelse för var jag bör vara, trivas och göra ett ordentligt jobb.
 
 

Så nu hoppas jag påbörja coachingen så snart som möjligt så jag hittar mig själv lite mer och inte behöver köra på allt hela tiden. Tills dess blir det pendlig upp till Stockholm, vi ska förhoppningsvis bli med bil och jag knatar vidare på min väg som börjar smalna av till min alldeles egna upptrampade stig.
 
 
 
 
 
 
 

Vägar att vandra, besluten man tar. Del 2/2

Allmänt Kommentera
...Efter min natt med den frysta torsken så vaknade jag upp av min halvnakna kompis i sina turkosa foppa-tofflor. Hahaha, det är så himla roligt att du har dessa foppa-tofflor. Detta har varit standard sedan ungefär tre veckor tillbaka, jag älskar dig min vän! Vi tittade trött på varandra och bara ja, nu var det ny dag. 
 
Bild 1 Min kära vän, du gör livet så mycket enklare för mig. 
 
Jag och EA pratade näst intill hela dagen för att undersöka hans kurser, kommer det att gå? Kan vi flytta till boden? Vill vi flytta dit? Det är inte ens enklare sagt än gjort. Om det känns såhär, ska vi verkligen göra det då?  Den naiva jag säger: GO FOR IT! Det  blir ju skitroligt, en utflykt, en resa utöver det vanliga och en tjänst jag  i minst 4 år tänkt att jag skulle vilja ha, fast civil. Tillgivenheten och tryggheten i mig säger: Kom igen, Boden? Du har det ju asbra i Kalmar, du trivs ju där och EA måste plugga klart innan ni flyttar på er.
Vad ska man lyssna på? 
 
Onsdagen kommer och klockan är strax innan nio och jag har inte hört något från vikarietjänsten. Jag ringer och får inget svar. Jag får en klump i magen, jag var redo att förhandla ner löneanspråket om så var fallet och ta jobbet. Innan elva så ringer jag igen, inget svar. Jag kollar upp mailen och där har jag fått det mest alldagliga mailet om att jag inte fått tjänsten. Ett sånt mail man brukar få om man inte ens kommit till intervju. Jag förstod ingenting. Jag fick panik igen, varför var jag så ärlig. Inlåst i damernas omklädningsrum satt jag och grät, ska jag flytta till Boden ensam nu då? EA sökte åter igen upp information om hans kurser, det var minst sagt komplicerat. På eftermiddagen ringde styrelsen från regionlabbet, jag kunde få möjlighet att arbeta där mer då nuvarande ansvarig för labbet måste återgå till sin tidigare tjänst. Allt kanske löser sig.
 
Själv tycker jag att det var otroligt sorgligt att rektorn på skolan inte kunde ta samtalet med mig per telefon eller ringde upp efter första gången jag ringde. Jag hade ju blivit erbjuden tjänsten. Kommunikationen verkar inte ha fungerat väl i vilket fall, kanske var det tur att det inte blev någon tjänstgöring där.
 
EA ställde upp de krav vi hade kommit överrens om när jag tog beslutet att åka upp till Boden på intervju: (I) Han skulle kunna ta ut eamen om ett år, (II) jag ska inneha en civil tjänst (ej tidsbegränsad soldattjänst) och (III) lönen ska vara skälig. Inga av kraven uppfylldes, jag måste tacka nej. Det var otroligt tråkigt att ge beskedet till arbetsgivaren på idrottsenheten, hon bemötte mig dock väldigt bra och jag känner att dörrarna fortfarande är öppna till senare tillfälle. 
 
Arbetsplatsen på berga för 2:a amfibiebataljonen är dock fantastisk, mycket (nästa allt) på grund av mina chefer där. I denna härva så stöttar dom på ett fantastiskt sätt, genom att lyssna och försöka komma med råd. Jag fick boka ett möte med HR-specialist för ett introduktionsmöte till Livs- och karriärcoaching. Dessutom har jag fått möjligheten att fortsätta vara aktiverad till och med nyår, då jag måste snurra detta ekorrhjul än en gång till. Men under tiden kanske jag får mer perspektiv och förståelse för var jag bör vara, trivas och göra ett ordentligt jobb.
 
 

Så nu hoppas jag påbörja coachingen så snart som möjligt så jag hittar mig själv lite mer och inte behöver köra på allt hela tiden. Tills dess blir det pendlig upp till Stockholm, vi ska förhoppningsvis bli med bil och jag knatar vidare på min väg som börjar smalna av till min alldeles egna upptrampade stig.
 
 
 
 
 
 
 
Jag skrev tidigare idag på instagram att veckan har varit lite misär, fram och tillbaka, upp och ner som största bergochdalbanan och att mitt i allt kaos så spiller jag ut mer än hälften av min kokta soppa, skriker ut till Maria och Fredrik: Kom inte ut i köket för här är det katastrof! 
Jag brände ena fingret ganska rejält och vännerna hjälpte så himla fint o städade upp allt medan jag stod med gråten i halsen med fingret under rinnande vatten. Jag orkade inte med detta i allt, katastrofen var inte bara visuell minst sagt. Senare låg jag med en bit fryst torsk på luftmadrassen och tänkte: Vafan, detta är faktiskt jävligt tragisk och komiskt på samma gång.
 
Bild 1 Tiden från boden då jag körde stridsvagn.
 
Helgen innan hade jag och EA åkt hela vägen upp till Boden för att jag skulle på en arbetsintervju. Åter igen skulle jag på en intervju som friskvårdsledare inom försvarsmakten. Min kära vän Cathrine stod för hushåll och guidning under helgen, så himla uppskattat och trevligt att se dig igen! Det kändes himla bra på intervjun och det avslutades fint med en tur till Storforsen
 
EA och jag diskuterade fram och tillbaka de vakna timmarna hem igen. Jag stannade i Sthlm för att arbeta på Amf 1 och EA åkte hemåt. Saken var ju den att jag även under fredagen innan blivit erbjuden ett vikariat som idrottslärare, lite paff då jag väntat hela veckan på besked men inte fick något och tog beslutet att åka upp till Boden. Jag sa att jag absolut var intresserad men bad om att vänta till på måndag så jag kunde vänta med beslutet, eftersom jag skulle på en annan intervju, jag vill inte hasta något, då får det lika gärna vara. Men jag var ärlig och öppen, det kändes bra.
 
Jag ringde upp vikariatet och förklarade situationen med Boden där jag varken visste ut eller in och gav ett löneanspråk som verkade vettigt efter ett samtal med lärarförbundet. Direkt efter fick jag sådan ångest över att jag inte fått veta att jag fått jobbet i Boden och att jag tillslut kanske stod utan jobb nu när jag varit så ärlig då jag fick som svar: Jaha, ja då ska jag ringa någon annan kille då, men då hörs vi av tidigt på onsdag.
 
Mer ärlig kunde jag inte vara, och jag förklarde att det var många krav som skulle uppfyllas för att Boden skulle kännas bra, dessutom behövde EA:s plugg lösa sig på ett bra sätt. Under detta samtal ringde arbetsgivaren från Boden, jag ringde upp direkt och hon sa: Du har verkligen det vi söker, vi känner att du skulle passa bra i vårt team, du får jobbet. 
 
Vilken lättnad och tyngd på samma gång!! Mina krav var dock delvis uppfyllda, kanske till en femtedel. Jag bad om att få återkomma på torsdagen. Nu började alla samtal, EA, mamma, pappa, Michaela, Elsa, Maria, Facket, ja alla möjliga vinklar och vrår. Vad ska hända nu...

Vägar att vandra, besluten man tar. Del 1/2

Allmänt Kommentera
Jag skrev tidigare idag på instagram att veckan har varit lite misär, fram och tillbaka, upp och ner som största bergochdalbanan och att mitt i allt kaos så spiller jag ut mer än hälften av min kokta soppa, skriker ut till Maria och Fredrik: Kom inte ut i köket för här är det katastrof! 
Jag brände ena fingret ganska rejält och vännerna hjälpte så himla fint o städade upp allt medan jag stod med gråten i halsen med fingret under rinnande vatten. Jag orkade inte med detta i allt, katastrofen var inte bara visuell minst sagt. Senare låg jag med en bit fryst torsk på luftmadrassen och tänkte: Vafan, detta är faktiskt jävligt tragisk och komiskt på samma gång.
 
Bild 1 Tiden från boden då jag körde stridsvagn.
 
Helgen innan hade jag och EA åkt hela vägen upp till Boden för att jag skulle på en arbetsintervju. Åter igen skulle jag på en intervju som friskvårdsledare inom försvarsmakten. Min kära vän Cathrine stod för hushåll och guidning under helgen, så himla uppskattat och trevligt att se dig igen! Det kändes himla bra på intervjun och det avslutades fint med en tur till Storforsen
 
EA och jag diskuterade fram och tillbaka de vakna timmarna hem igen. Jag stannade i Sthlm för att arbeta på Amf 1 och EA åkte hemåt. Saken var ju den att jag även under fredagen innan blivit erbjuden ett vikariat som idrottslärare, lite paff då jag väntat hela veckan på besked men inte fick något och tog beslutet att åka upp till Boden. Jag sa att jag absolut var intresserad men bad om att vänta till på måndag så jag kunde vänta med beslutet, eftersom jag skulle på en annan intervju, jag vill inte hasta något, då får det lika gärna vara. Men jag var ärlig och öppen, det kändes bra.
 
Jag ringde upp vikariatet och förklarade situationen med Boden där jag varken visste ut eller in och gav ett löneanspråk som verkade vettigt efter ett samtal med lärarförbundet. Direkt efter fick jag sådan ångest över att jag inte fått veta att jag fått jobbet i Boden och att jag tillslut kanske stod utan jobb nu när jag varit så ärlig då jag fick som svar: Jaha, ja då ska jag ringa någon annan kille då, men då hörs vi av tidigt på onsdag.
 
Mer ärlig kunde jag inte vara, och jag förklarde att det var många krav som skulle uppfyllas för att Boden skulle kännas bra, dessutom behövde EA:s plugg lösa sig på ett bra sätt. Under detta samtal ringde arbetsgivaren från Boden, jag ringde upp direkt och hon sa: Du har verkligen det vi söker, vi känner att du skulle passa bra i vårt team, du får jobbet. 
 
Vilken lättnad och tyngd på samma gång!! Mina krav var dock delvis uppfyllda, kanske till en femtedel. Jag bad om att få återkomma på torsdagen. Nu började alla samtal, EA, mamma, pappa, Michaela, Elsa, Maria, Facket, ja alla möjliga vinklar och vrår. Vad ska hända nu...