Jag sitter i bilen på väg hem, hem ifrån något känt i en okänd kontext. Jag har åter igen hittat tillbaka till föreningsidrottandet och mitt utvecklande inom denna. Det är otroligt vilken makt igenkännandet har, att minnen väcks till liv som om jag vore tillbaka.

När jag sitter där i bilen minns jag en daggig sommarmorgon. Jag hade gått upp tidigt på morgonen för att cykla iväg lite i småsmyg, jag gillade att vara ensam emellanåt. Jag hade min boll, mina fotbollsskor och min sverigetröja på och sprang nerför backen från mitt älskade Majtuna. Grusvägen ledde ut till den branta asfaltsbacken som jag brukade tävla upp för under vardagarna mot min bästa vän, på väg till skolan. Sedan gick det nedför, fort, fort, med benen sträckta ut mot sidan och vinden i håret. Jag ler.  Diset låg lätt över kohagarna runt fotbollsplanen, å vad detta var underbart! Inga bilar hade gått igång än, en helg som denna var landsvägen var tyst. Jag kickade lite med bollen på knäna, det var jag bäst på. Min bästis var ännu bättre då hon även kunde kicka minst lika bra med bara fötterna, det kunde hennes mamma också. Jag sprakade några bollar mot mål, ibland utanför så jag fick springa lite extra för att det var roligt och för att se om det var några kossor på väg. Jag tänkte att jag gärna var ”en gris, en ko, en Sorunda-bo”. Sen blev jag ganska nöjd när diset försvunnit och jag la mig ner i det blöta gräset.

Det är den doften jag känner i bilen på väg hem från något känt i en okänd kontext, blött disigt gräs och ko. Jag var en riktig jävla Sorunda-bo.

 

(Tack lillebror för bilderna <3 )

Mitt idrottshjärta som Sorunda-bo

Allmänt Kommentera
 
Jag sitter i bilen på väg hem, hem ifrån något känt i en okänd kontext. Jag har åter igen hittat tillbaka till föreningsidrottandet och mitt utvecklande inom denna. Det är otroligt vilken makt igenkännandet har, att minnen väcks till liv som om jag vore tillbaka.

När jag sitter där i bilen minns jag en daggig sommarmorgon. Jag hade gått upp tidigt på morgonen för att cykla iväg lite i småsmyg, jag gillade att vara ensam emellanåt. Jag hade min boll, mina fotbollsskor och min sverigetröja på och sprang nerför backen från mitt älskade Majtuna. Grusvägen ledde ut till den branta asfaltsbacken som jag brukade tävla upp för under vardagarna mot min bästa vän, på väg till skolan. Sedan gick det nedför, fort, fort, med benen sträckta ut mot sidan och vinden i håret. Jag ler.  Diset låg lätt över kohagarna runt fotbollsplanen, å vad detta var underbart! Inga bilar hade gått igång än, en helg som denna var landsvägen var tyst. Jag kickade lite med bollen på knäna, det var jag bäst på. Min bästis var ännu bättre då hon även kunde kicka minst lika bra med bara fötterna, det kunde hennes mamma också. Jag sprakade några bollar mot mål, ibland utanför så jag fick springa lite extra för att det var roligt och för att se om det var några kossor på väg. Jag tänkte att jag gärna var ”en gris, en ko, en Sorunda-bo”. Sen blev jag ganska nöjd när diset försvunnit och jag la mig ner i det blöta gräset.

Det är den doften jag känner i bilen på väg hem från något känt i en okänd kontext, blött disigt gräs och ko. Jag var en riktig jävla Sorunda-bo.

 

(Tack lillebror för bilderna <3 )