Jag undrar vad som hände med min kämparglöd. Eller det är väl snarare det den är, en glöd. Förut brann den! Som en jäkla majbrasa (inte som den i västerhaninge dock, den var mer som min kämparglöd..). Jag tränade på som fan, ville vara bäst. Jag var bruden som var starkare än grabbarna. Jag var så sjukt taggad på att kliva ut i världen och klara allt själv. Absolut, det gjorde jag verkligen också. Men inte nu...
Det är som att fotproblemet har dragit ner mig gällande allt. Att den lilla skitgrejen har fått mig att tappa min kämpareld. Det har pågått i snart 1,5 år, nu vill jag att det ska vara nog. Handbollen gjorde verkligen mig, det är min grund och nu när jag lämnat den (även fotbollen) så är det som att jag inte vet hur man kämpar längre. Och att veta att jag kanske inte kan gå tillbaka till dessa sporter gör att glöden bara småblinkar i mörkrött.
Jag tror jag är påväg åt rätt håll, jag ska ta tjänstledigt och känna mig civil, få kämparelden tillbaka och börja kämpa så som jag kan.
skriven
Kära Syster! Du är så sinnessjukt imponerande. Jag är så himla stolt över dig och sträcker alltid lite extra på mig när jag berättar om dig för mina vänner här. Du har nått så himla långt. Om du vill ha lite mer påfyllning av energi så är du alltid välkommen att hälsa på här nere. Kanske i höst? Älskar dig i massor 💗