jennisundin.blogg.se

Jag fick lite panik, jag hörde folket i detta lilla samhälle dra igång högtalarna och bruset av folkröster och skratt växte sig högre. Samtidigt sitter jag ensam, hemma och mofflar i mig kladdkaka typ. Så jävla ensam.

 Jag började fundera: ska jag gå över? slå på charmen och bjuda på min halvätna kladdkaka? FAN heller. Jag vet att jag hade gjort det direkt om jag verkligen velat. Men då sitter jag hellre och mofflar i mig resten själv, har blicken på tv:n vartannat om på balkongen där jag nöjt planterat nya växer. Timjan, persila, gräslök, citronmeliss, älskade lavendel och en charmig liten tomatplanta. Sån är jag, ensam med min sockerabstinens och hoppet om att dessa växter inte ska dö inom i alla fall två veckor..

 

 Så tog jag min lilla ensamhet i kragen. "Kom nu ensamvarg så åker vi och är ensamma på en plats där man kan vara riktigt ensam". På Majtuna tog det en minut, ett jättekliv (alltså som en JÄTTE) och så var man där uppe på berget, ensam. Så. himla. skönt. Blicka över lägderna och tystnaden, ikväll så saknade jag det så mycket.

 Jag drog mot Dalarö. Tänkte på havet, fyrarna, skymningen. Det var inte någon "fin" sommarkväll men det spelar tusanimig ingen roll. Det ska inte vara så jävla fint jämt. Jag har aldrig varit där nere, så charmigt det var! Jag parkerade vid hamnen och gick längs med bryggorna. Plötsligt hör jag sorlet igen, skratten, som växer sig högre... FaN. Jag skulle ju vara ensam. Jaja. Allt ska ju inte vara så jävla som man vill jämt. Jag tittar in och de verkar ha sådär varmt familjemys då man tittar i fotoalbum och minns. Åh. 

 Jag hittar en höjd som blickar över hamnområdet, sunden och fjärden. PERFEKT! Fortfarande sorlet, som jag egentligen vill vara en del av fast ändå verkligen inte alls. Jag lutar mitt huvud mot bänken och blickar ut mot havet, fyrarna, skymningen. Ah. Pricken över i:et. Det känns utifrån och in, inifrån och ut. Mitt hjärta vill vara i skärgården. Jag ser mig själv i ett par träskor, hängslebyxor, vitt linne och en slarvigt påklädd sliten rutig skjorta. I allt mitt rufsiga långa hår har det lyckats tvinnats två flätor och mina fräknar dansar på näsan. Jag bär typ en tunna fisk från en båt som varit till sjöss, eller halar in lejdaren så vi kan lätta från en brygga, eller står i en kassa och pratar om hur de har ute på öarna med en gammal man. Hur det var förr och hur det är nu. När dagen börjar dra mot sitt slut städar jag upp, sätter mig en stund och tankar tankar (ja, tankar tankar) sedan går jag hem till min lilla stuga, helst med min kära i, tänder ljus och tankar lite mer tankar fast med honom.

 En sån dröm, ibland ska man drömma sig bort. Det ger mig sinnesro.