Så känns det verkligen mer än en gång om dagen. Jag är så självkritisk och kan jag inte se det jag gjort så är det som om jag inte gjort någonting. Jag berättade till Ea för några veckor sedan, när vi var ute i skogen, att när jag var yngre så var en av mina största rädslor att bli blind. När jag tänker efter nu så förstår jag, jag skulle ju aldrig åstadkomma någonting!
Jag är inte alls rädd för att bli blind längre.
Visst, jag är lite rädd för det, jag uppskattar väldigt mycket att jag fakiskt kan se. Men där och då var, och kanske det fortfarande är, en av mina största rädslor att bli helt förlamad. Då kan jag inte gå runt i skog och mark, inte skriva, inte lyfta tunga vikter, inte kommunicera med folk, inte sy, inte le. I alla fall inte utåt.
Jag älskar min rörelseapparat. Den är helt fantastisk! Även fast jag inte kan använda den till allt jag vill så kan jag använda den till mina mest basala behov. Det är jag väldigt tacksam över.
Nu är det ju så att jag faktiskt gjort en massa, i hela mitt liv, och allt syns inte här, inte på bilder eller någon annan yta. Det mesta är faktiskt bara hos mig, som en stor hemlig skatt. Jag vill, och önskar över hela mitt hjärta, att jag kan börja skissa på min skattkarta så att jag kan följa denna väg när jag går vilse. Jag tänker att det inte heller ska vara bara för mig utan för alla som behöver stöd och hjälp i den stora hopplösheten som jag känner just nu. Jag har känt det så många gånger förr men här sitter jag fortfarande och även om jag inte ler allt för ofta för tillfället så kan jag fortfarande, och det ska alla kunna!
Rädslor som förändras över tid
Allmänt KommenteraSå känns det verkligen mer än en gång om dagen. Jag är så självkritisk och kan jag inte se det jag gjort så är det som om jag inte gjort någonting. Jag berättade till Ea för några veckor sedan, när vi var ute i skogen, att när jag var yngre så var en av mina största rädslor att bli blind. När jag tänker efter nu så förstår jag, jag skulle ju aldrig åstadkomma någonting!
Jag är inte alls rädd för att bli blind längre.
Visst, jag är lite rädd för det, jag uppskattar väldigt mycket att jag fakiskt kan se. Men där och då var, och kanske det fortfarande är, en av mina största rädslor att bli helt förlamad. Då kan jag inte gå runt i skog och mark, inte skriva, inte lyfta tunga vikter, inte kommunicera med folk, inte sy, inte le. I alla fall inte utåt.
Jag älskar min rörelseapparat. Den är helt fantastisk! Även fast jag inte kan använda den till allt jag vill så kan jag använda den till mina mest basala behov. Det är jag väldigt tacksam över.
Nu är det ju så att jag faktiskt gjort en massa, i hela mitt liv, och allt syns inte här, inte på bilder eller någon annan yta. Det mesta är faktiskt bara hos mig, som en stor hemlig skatt. Jag vill, och önskar över hela mitt hjärta, att jag kan börja skissa på min skattkarta så att jag kan följa denna väg när jag går vilse. Jag tänker att det inte heller ska vara bara för mig utan för alla som behöver stöd och hjälp i den stora hopplösheten som jag känner just nu. Jag har känt det så många gånger förr men här sitter jag fortfarande och även om jag inte ler allt för ofta för tillfället så kan jag fortfarande, och det ska alla kunna!